Jullov!
Nu äntligen är det jullov!
När jag kom hem började jag med att städa och sedan tvätta, mellan maskinerna hann jag springa på stan och göra viss julklappskomplettering. Bl a i en butik som ligger i vårt hus.
Jag gick in och tog min nummerlapp, som man ska göra, och ställde mig för att vänta på min tur. Det var många som arbetade i butiken men inte så många som hjälpte någon kund. Dessutom var det en man som kom in efter mig (som också tog en nummerlapp) som fick hjälp.
Så jag gick fram till kassan där det stod tre personer som arbetade i butiken utan någon kund. Jag frågande om de använde nummersystemet, Ja jo det gör vi det är din tur nu, sa en av dem! Ja jo tack, tänkte jag. Eftersom jag inte kan något om det jag skulle köpa var jag ju tvungen att ställa en massa konstiga frågor och svara på frågor jag inte förstod. Bara det var pinsamt. Men värre blev det när jag kände att butiksbiträdet tittade på mig och blev nervös. Än värre blev det när jag gjorde likadant - alltså tittade och blev nervös.
Eftersom jag har lätt för att komma ihåg människor och placera dem i rätt miljö såg jag direkt vem det var. Men jag tror inte att han gjorde det direkt. Så jag fick ju fråga - Du är från *** (min hemstad), va? Ja jo jag tyckte att det var du!
Det var min obesvarade tonårskärlek!
Jag vet inte hur mycket jag ska berätta men för att förenkla kan jag väl säga att han ingick i det coola, hippa handbollsgänget. Vilket jag verkligen inte gjorde, jag spelade visserligen handboll men jag var inte cool och hipp :P Jag ansågs nog mer som den där tråkiga tjejen som inte brydde sig om kläder, smink och killar. (På det sätt som de coola och hippa hanbollstjejerna gjorde.)
Så kan det går!
Nu ska jag packa mina kläder för julvistelsen, julklappar är redan packade!
kram Emma
När jag kom hem började jag med att städa och sedan tvätta, mellan maskinerna hann jag springa på stan och göra viss julklappskomplettering. Bl a i en butik som ligger i vårt hus.
Jag gick in och tog min nummerlapp, som man ska göra, och ställde mig för att vänta på min tur. Det var många som arbetade i butiken men inte så många som hjälpte någon kund. Dessutom var det en man som kom in efter mig (som också tog en nummerlapp) som fick hjälp.
Så jag gick fram till kassan där det stod tre personer som arbetade i butiken utan någon kund. Jag frågande om de använde nummersystemet, Ja jo det gör vi det är din tur nu, sa en av dem! Ja jo tack, tänkte jag. Eftersom jag inte kan något om det jag skulle köpa var jag ju tvungen att ställa en massa konstiga frågor och svara på frågor jag inte förstod. Bara det var pinsamt. Men värre blev det när jag kände att butiksbiträdet tittade på mig och blev nervös. Än värre blev det när jag gjorde likadant - alltså tittade och blev nervös.
Eftersom jag har lätt för att komma ihåg människor och placera dem i rätt miljö såg jag direkt vem det var. Men jag tror inte att han gjorde det direkt. Så jag fick ju fråga - Du är från *** (min hemstad), va? Ja jo jag tyckte att det var du!
Det var min obesvarade tonårskärlek!
Jag vet inte hur mycket jag ska berätta men för att förenkla kan jag väl säga att han ingick i det coola, hippa handbollsgänget. Vilket jag verkligen inte gjorde, jag spelade visserligen handboll men jag var inte cool och hipp :P Jag ansågs nog mer som den där tråkiga tjejen som inte brydde sig om kläder, smink och killar. (På det sätt som de coola och hippa hanbollstjejerna gjorde.)
Så kan det går!
Nu ska jag packa mina kläder för julvistelsen, julklappar är redan packade!
kram Emma
Kommentarer
Postat av: Sofie
obesvarade tonårskärlek... naw, så gulligt :) hihi..
God Jul!!
kramar
Trackback
